I only want one life Together in our arms This is the longest night

Om exakt en vecka kommer jag stå och se ett av mina favoritband Hot Chip på Way out West <333 Peppeppeppepp! Vill att de ska spela ALLA låtar de någonsin gjort typ haha men alla fall alla från nyaste albumet, "Flutes" är en av låtarna från nyaste albumet "In Our Heads", resten jag lägger ut är några klassiker jag också hoppas på att få höra ♥
 

Kent♥

Bokade biljett till Kents Göteborgspelning i morse!! Kanske det bästa svenska bandet någonsin ♥ Haha minns när jag var liten och lyssnade på Kent i smyg för att alla mina vänner lyssnade på hardcore och metal lol ville ju bara passa in!!

Echo and the Bunnymen

Typ det enda jag lyssnar på just nu

David Bowie

Han fyller år idag. Jag älskar Bowie. Bästa låten är Station to Station. Och Five Years som jag typ gråter när jag hör. Och Time. Modern Love är härligt poppig. Ska sluta, kan hålla på i evigheter med att lista bra Bowie-låtar.

I had a friend who changed his name but couldn't change himself

Köpte Bright Eyes - Noise Floor (rarities: 1998-2005) fast jag inte har råd egentligen. Borde köpa mat för jag har råkat frysa all min mat genom att justera tempraturen i kylen = massa förstörd mat. Men men! Den är bra och har finaste omslaget.
Annars har jag upptäckt åter igen vilket genialt album Suedes självbetitlade album från 1993 är. Tar även ut mina tonårskänslor med Chevelles Point#1.
Och ska som alla andra nämna att det ska bli kul med nya Kent-albumet i vår. Funderar på att gå när de spelar här i Göteborg <3

Hard to get

Mmm har köpt 6 skivor och LP-singlar. Det var så länge sedan min samling fick nya tillskott så jag passade på när jag hade pengar haha. Skoja, har alltid gott om pengar. Fattar inte det här med att man skulle vara fattig som student, jag har aldrig haft så mycket pengar som nu, och jag köper ändå mer mat nu än när jag bodde i studentlägenheten i Västerås. Alla fall! Här är vad jag köpt:
Röyksopp - Junior (det var fan på tiden)
Hot Chip - Warning (även det var något jag borde köpt för länge sedan, And I Was A Boy from School was my jam när jag typ 14-15)
Calvin Harris - Ready for the Weekend
Ladytron - Velocifero
Ladytron - Witching Hour
Och LP-singlarna är Lilla Lovis - Hard to Get och Lilla Lovis - Brudar med små pattar kan dra åt helvete.
Älskar skivor.

Are we still married?

Min finaste video och en av mina favoritlåtar och mina gif:ar

"Att vara trasig är inte okej, går förbi utan att säga hej.."

Det här är det jag lyssnar på just nu. Måste köpa skivan när jag vågar

BTW...

...kär i "Rid of Me"
Har så jävla snyggt omslag också

Typ min roligaste/finaste låt förra sommaren


Say what you will smoking my cigarette don't know what I've done but I feel afraid

Kom ännu en gång på varför Modern Guilt är ett av min favoritalbum. Sad indeed att jag inte äger extended-versionen...

Thanks, I'm fine but I've nothing to you

Jag har tidigare i veckan beställt Yukseks andra album ”Living on the Edge of Time”. Trots att skivan inte kommit har jag inte kunnat hålla mig utan har lyssnat igenom den flera gånger via Spotify(som jag föredrar att undvika annars). Jag är glatt överraskad.

 

Yukseks debut, ”Away From the Sea” var lekfullt, nästintill barnsligt och mycket dansvänligt. Ett roligt album helt enkelt. Men ”Living on the Edge of Time” har ett helt annat allvar i sig. Fortfarande dansvänligt, men mörkare, tänk New Order(eller New Musik om någon levande människa nu känner till/kommer ihåg dem).

Yuksek leker fortfarande med ljudet, men i en ny riktning. ”Living on the Edge of Time” är mindre club, mer pop, mer fokus på texterna än på föregående album.

 

Låtarna ”White Keys”, ”Off the Wall” och ”On a Train” har jag redan fastnat för, men jag känner att hela albumet har många låtar som jag kommer förälska mig i. Albumet som sammansättning älskar jag redan nu. Jag älskar Yukseks franska engelska. Jag älskar, helt enkelt.

 

Annars har jag fyra skivor av Cirkus Miramar som ganska nyligen anlänt till min skivsamling som spelas flitigt i flickrummet.

 

Tillsammans med ”Living on the Edge of Time” kommer även Hot Chip – ”The Warning” med posten. Jag har alltså massa att lyssna på. VAD KUL FÖR MIG.

 


He's my thing


Var har du varit hela mitt liv? I tvättstugan...

Morgonens soundtrack har varit Elliot Smith, Nick Drake och lite Cirkus Miramar. Muntert gäng. Alla tre har jag börjat lyssna på för att två snygga vänner lyssnar på dem. Det är ju faktiskt roligare att gilla musik som snygga personer lyssnar på. Tack Sara(Smelliot Emith och Dick Nrake) och Emil(CM).
Tänker avsluta med en av Saras bästa ordvits: Patti Smith -> Smatti Pitt (förövrigt brukar Conor Oberst gråtrunka till Patti Smiths Horses. True story)

Garbage – Garbage (1995)

Tonårsångest med klara budskap. Ett album alla som känt sig utnyttjade eller hjärtkrossade kan relatera till. Garbage sätter ord på ilskan över kärlek helt enkelt. Den känslan av att dras till någon som gör en illa. ”You crucified me but I'm back in your bed/Like Jesus Christ coming back from the dead” som Shirley Manson kraxar fram i låten Vow.

 

Ibland blir det lite för övertydligt och lite larvigt, men det känns ändå äkta. Cyniska och sarkastiska texter genomsyrar hela album och når sin peak vid ”Only happy when it rains” med textrader som: ” I'm only happy when it rains/You wanna hear about my new obsession/I'm riding high upon a deep depression”

 

Den låt som sticker ut mest är den mjuka men ändå kraftfulla balladen ”Milk”. Shirley Manson visar i denna låten att hon inte bara kan sjunga bitterljuvt utan även bara ljuvt.

 

Soundet genom skivan är välgjord, ibland dansvänlig, pop. Man märker små shoegaze influenser här och var. Garbage är ett band av sin tid. Hela skivan andas 90-tal.

 

Sista kommentar då. Jag måste vara på ett speciellt humör för detta album, arg eller lycklig i min ensamhet. Men jag tycker mycket om denna skiva. Det gör jag verkligen. Bra popmusik helt enkelt. Bra att lyssna på under arga promenader.


Siouxsie and the Banshees – Kaleidoscope(1980) och Juju(1981)

Ville verkligen skriva om båda dessa album så jag gör det i samma veva. Först ut Kaleidoscope.

Det var det första jag hörde med Siouxsie and the Banshees, jag var 14. Pappa hade den på vinyl och den första låten jag hörde var ”Christine”. Strax därefter köpte jag Kaleidoscope på skiva och nu kunde jag lyssna in mig ordentligt. Jag älskade den svävande, drömska känslan som genomsyrar hela albumet. Samtidigt finns det klassiska post-punk-soundet där i bakgrunden. Det känns att det ligger mycket jobb bakom varje låt, något som Siouxsie and the Banshees är bra på. Det är sällan någon låt försvinner i mängden på de album de gett ut.

”Christine” och ”Paradise Place” är låtar som visar mest åt vilket håll bandet senare kommer gå. Kaleidoscope kom ut två månader innan Bauhaus släppte In the Flat Fields. Gothrocken började växa fram ordentligt under denna tiden alltså. Men ett band har sällan bara en etikett, Siouxsie and the Banshees spelar en experimenterande rock som leker med olika ljud och effekter. Det är ett ganska minimalistiskt album skulle jag vilja påstå. De skapade stor musik med små medel.

Juju är ett dramatiskt album, känslosamt. Nästan poppigt, dansvänligt(eller ja, det går att dansa till) men med fina texter. Kaleidoscope är mer konstnärlig, medans Juju är mer känslobaserat skulle jag vilja säga. På detta album har jag svårt att välja favoritspår, hela albumet är underbart, men ”Into the Light” och ”Arabian Knights” har en speciell plats i mitt hjärta. Minns inte när jag köpte denna skivan, men ett bra tag sedan alla fall. Äger sex stycken skivor med Siouxsie and the Banshees och en DVD från en konsert med dem från Albert Hall. Tufft, va?! VA?


Liz Phair - Whip-Smart (1994)

Jag skrev i mitt tidigare musikrelaterade inlägg att allt annat än Exile in Guyville som Liz Phair gjort är skräp. Inte riktigt sant. Hennes andra album Whip-Smart har sina stunder, även om man direkt när man lyssnar på spår två, ”Supernova”, inser att detta är ett album gjort för att nå en bredare publik. Låten är varken bra eller dåligt, beror helt på humör. Denna låt innehåller ett omotiverat gitarrsolo, vilket är lite kul, men mest fult.

Låtar som ”X-ray Man” och ”Jealousy” känns också gjorda för folk som gillar simpla rim, men ändå ganska välproducerade låtar. Det stör mig, just att det verkligen känns som verk av gamla perfektionistiska studiomusiker. Exile in Guyville har ett mer personlig touch eller är helt enkelt mer Independent och singer-songwriter.

Whip-smart känns ibland lite barnslig, inga grova texter som de på EIG, där Liz var riktigt härligt frispråkig. På Whip-smart känns det som om någon eller något håller henne tillbaka.

 

De få highlightsen som finns på albumet är de lugnare låtarna; ”Chop-sticks” ”Nashville” och ”Dogs of L.A.”

 

Eftersom jag inte tror på idén att betygsätta saker på en skala 1 till 5 så skriver jag en sista åsikt istället.

Whip-smart är inte ett dåligt album, det är bara väldigt platt och tråkigt.

Okej, det är riktigt kasst om man jämför med Exile in Guyville.

 


Throw me at the wall I'm fragile like an eggshell, I'm mad as hell.

Länge sedan jag skrev om skivor. I januari fick jag i födelsedagspresent mina efterlängtade Christian Death-skivor; Catastrophe Ballet och Ashes. Dessutom sångaren Rozz Williams Dream Home Heartache som han gjort med Gitane Demone.

Lite senare köpte jag två skivor med Helium The Dirt of Luck och The Magic City. Jag var redan rätt bekant med albumen innan, men jag finner alltid mer och mer i Mary Timonys texter och musik. På skivorna finns ett rått, post grunge-sound blandat med svävande dream pop och allt knyts ihop fint i en singer/songwriter-säck. Jag kan känna en känsla som liknar den jag får när jag lyssnar på Liz Phair(båda låg på Matador Records som enligt Wikipedia är an independent record label, with a roster of indie rock artists and bands.). Fast Liz texter är mer råa(jag pratar bara om Exile in Guyville-perioden, eftersom allt annat hon gjort är skräp, Exile in Guyville är däremot ett av de bästa album som gjorts enligt mig) medan Heliums är drömmande och handlar mer om de inre känslorna man har.

På tal om Exile in Guyville så var jag nära att gråta när jag stod i en liten affär i Göteborg där de bara sålde LP-skivor. Varför? För där hittade jag just Exile in Guyville på vinyl. Sedan My Bloody Valentines EP Geek. 500 kronor blev det för båda men det var det värt.

Hittade självklart massa skivor också! KÄRLEK! Kan man känna det inför en bit plast med papper och en skiva i? Jag tror det, ryser nu när jag sitter här och skriver om det här!

 

Alla fall, vad jag köpte mer i Göteborg:

 

Bauhaus – Buring from the Inside till min nu ganska stora Bauhaussamling

 

Portisheads självbetitlade album som gjorde min Portisheadsamling komplett!

 

Kent-boxen, bara för ATT.

 

Nick Drake – Pink Moon


Och sist men inte minst Roxy Music – For Your Pleasure.

 

Kommer recensera mer känner jag.

 

Antagligen mer utförligt om Helium. Antagligen mer tjat om Rozz. Antagligen kommer jag nämna Exile in Guyville och antagligen kommer My bloody Valentine dyka upp igen. Inte mycket nytt under solen här inte!

 

 


There are things I'll do that could really hurt you



"In a big big way
I am really small
I get off my feet
But I'm still distant"

Fin cover på Roxy Musics klassiker

Orginalet:

Rozz Williams och Gitane Demones version:



Tidigare inlägg
RSS 2.0