.

Trött, ledsen och apatisk till arg, ledsen och manisk till bara manisk och glad. Runt, runt hela tiden. Jag är så trött på det. Trött på att tycka illa om mig själv, trött på att aldrig duga, trött på att inte fungera ihop med andra människor. Trött på mediciner som måste höjas hela tiden. Jag skiter i om jag aldrig skulle känna glädje igen, jag vill bara bli likgiltig och utan starka känslor.

Nej

Vill börja med att be om ursäkt för ett deppigt inlägg. Men jag tycker allt är jobbigt nu. Jag vill bara duga till, men hur jag än gör kommer det aldrig räcka till känns det som. Jag är svår att tycka om, känns det som alla fall och i mitt huvud ser jag flera bevis för detta. Jag är trött på att livnära mig på uppmärksamhet och komplimanger och det känns som att det aldrig kommer räcka med att jag är nöjd med mig själv för att göra mig lycklig. För jag är nöjd med mig själv. Men det känns som att andra inte är det och då börjar tankarna om hur jag ska förbättra mig och bli perfekt. Perfekt så att folk jag vill vara med tycker om mig men som jag samtidigt är nöjd med själv. Det känns och är omöjligt. Allt jag vill är att vara respekterad och omtyckt.
Jag är livrädd för att depressionen ska komma tillbaka. Livrädd för att inte kunna vara självständig längre och att det till slut leder till att jag blir inlagd igen.
Jag vet att det är många som tycker om mig och det är jag så tacksam för. Önskar jag kunde vara glad och nöjd så de inte lider av mig och mitt humör. Skulle vilja vara glad och campy hela tiden.

Dancing is forbidden!

Kuuul att komma hem inse att det är lite för ostädat, att folk varit inne och installerat någon bredbandsgrej jag kommer behöva betala för i framtiden? Har redan hög hyra, förtjänar jag inte att internet ingår? Luktar lite instängt också. OK det är ju lätt fixat men ändåååå. Sen tror jag det är sport på tv eller något för mina grannar skriker då och då.
Hade en trevlig tågresa alla fall, Sara åkte samma tåg som jag hit. Haha dör har ont i ansiktet för jag skrattat så mycket.

Sämst

Är typ sämst i världen just nu. Fattar inget i skolan. I förrgår fick jag dubbelseende, illamående, kräkningar och yrsel tack vare att jag inte klarade den höjda dosen av min bipolär-medicin. Är bättre nu efter att ha sovit hela förrgår och igår. Missade en lektion, nu känns det som om jag har missat all information i världen. Skolan är ändå värst. Jag känner mig verkligen sämst just nu är okoncentrerad och bara dum i hela huvudet.
Det som stör mig mest är ändå att jag varit så lycklig en längre tid nu. Jag har sytt och haft jättetrevligt med vänner osv.(hade så himla trevligt i helgen till exempel) Kan jag inte få vara intellektuellt lycklig OCH känslomässigt lycklig samtidigt?! Har varit så förväntansfull och glad över att få skriva b-uppsatsen nu känns det bara helt värdelöst och trist. Hela min frågeställning och mitt ämne är sämst. Kan lika gärna ge upp allt och gå en bartenderkurs i Magaluf. OK kanske inte men ännddåååååå

Det blir bättre!

Nu känner jag att jag vill börja skriva om viktiga saker här. Finns några sådana inlägg under ”personligt” men vill skriva fler. Känns så ytligt när allt handlar om mitt ansikte, mina kläder och mina snygga vänner.

Det som får mig att vilja skriva är att jag blir så fruktansvärt ledsen när jag märker hur många 13–15-åringar som mår så dåligt. Hittar så många bloggar v flickor som har ont i själen och jag kastas tillbaka till när jag var 13 och hamnade i min första depression. Jag gick inte i skolan i sjuan och bara från och till i åttan. Började äta anti-depressiva, Fluoxetin eller Prozac som det också heter redan när jag var 13. Jag låg hemma, allt kändes totalt svart och omöjligt. Tack vare att BUP i Sala tog så bra hand om mig, att mina föräldrar var så stöttande och medicinen blev jag dock frisk till slut. Efter det hade jag en lugn period men sommaren 2010 blev allt hemskt igen, massa panikångestattacker. Då fick jag diagnosen bipolär och började äta medicin mot det, Lamotrigin. Var på psykakuten flera gånger och blev även inlagd en vecka. Det blev bättre efter det, men våren 2011 började panikångesten igen och tog till slut lite för många sömntabletter och fick åka till sjukhuset. Blev helt bra sen när jag kunde avsluta ett kapitel i mitt sociala liv och jag kände mig väldigt befriad. Det var en kort sammanfattning av vad jag upplevt. Nu mår jag väldigt bra och tycker om mig själv. Det känns jobbigt ibland, men det gör det för alla då och då. Jag fortsätter ta mina mediciner och jobbar vidare med mig själv.

I alla fall, när jag läser om dessa flickors tankar är min första tanke ”Det kommer bli bättre!” men sen kommer jag på att man lätt drabbas av återfall så som jag gjort, eller så kommer de alltid känna den där ångesten som skaver i maggropen. Ibland kan jag fortfarande fråga mig ”varför?” och ”kommer det någonsin bli bra?”.

MEN! Svaret är faktiskt ja, kommer man ur en depression kommer man bli starkare och man kommer hela tiden lära sig att hantera sig själv och till slut bli vän med sig själv. Det är värt att leva och försöka. Det kommer vara värt det när man tittar tillbaka och märker hur man utvecklats. Det kommer vara värt det när världen åter igen blir starkt färgad och det onda släpper. Det var värt det när jag till slut gick ut högstadiet med bara MVG och VG  Det är värt det! ♥


Mitt nya liv.

Jag ska aldrig vara ledsen igen.

I'm doing the best that I can. I'm ashamed of the things I've been put through, I'm ashamed of the person I am.

Rippar skivor och det är tråkigt. Tänker samtidigt på att det kanske inte alltid är så bra att vara sig själv om man är ytlig, elak och hysterisk(=jag). Antar att alla känner så ibland; att de vill spy över sin personlighet och inte står ut med sig själva. Tur att det går över.

Tacksam och olycklig

Blir så arg på mig själv när jag sitter i min fina lägenhet med mina fina saker och är tacksam men ändå olycklig. Jag har fått så otroligt bra vård hela tiden för mina psykiska problem, har mina mediciner och en underbar familj och ändå finns det stunder då allt känns helt värdelöst och omöjligt.
Sen jag fick diagnosen bipolär har det för mig handlat mycket om att acceptera att jag kommer svänga fort, jag kommer reagera utifrån om jag är i en manisk respektive deppig period. Det är då jag kan önska att jag saknade känslor helt. Att ha så mycket känslor och att vara styrd av dem, hysteriskt ledsen kontra apatisk, manisk eller okontrollerbart sprudlande lycklig, sliter på mig.
När jag är i en dålig period tolkas allt jag ser och upplever som kritik och hån mot mig, hela världen är emot mig och jag skulle helst inte vilja gå utanför dörren. När jag är i en bra period vill jag ha uppmärksamhet, få prata oavbrutet, vara uppe dygnet runt och sy, plugga, städa, ALLT!
Att leva utan känslor vore skönt. Å andra sidan så finns det ingen sådan enkel lösning utan man får helt enkelt lära sig att leva med dem, medicinen hjälper till stor del men jag får till viss del lära sig hantera det själv. Vet aldrig riktigt hur jag kommer hanterar jobbiga situationer när de uppstår. Jag blir ju bättre på det hela tiden. Men jag är ändå rädd för att det ska bli så där outhärdligt hemskt igen och ALLT det glada försvinner. Har lovat mig själv att inget ska få mig att må så dåligt igen. Det ska nog gå även om jag är rädd.
Idag var dock en bra dag och imorgon får jag åka till Sala och vila upp mig!

The future's so bright I gotta wear shades?

Snart är gymnasietiden över. Snart börjar min långa resa mot att bli en puttrig akademiker. Eller vad fan jag ska hitta på nu. Det blir säkert jättebra. Kommer sakna studentlägenheten. Kommer tycka det är jobbigt att lista ut var jag ska tag vägen nu.

 



Vi ska alla skratta och dansa ut i den ljumna sommarnatten

Jag försöker omge mig med söta och glada ting. Rosa, spets, prickar, rosetter. Dels för att jag gillar det, dels för att jag tror att det ska dämpa allt som gör ont. Ångesten över,.ja, allting. Sommaren trycker ner mig. Känns som medicinerna inte har någon effekt. Känns som jag faller neråt igen.

Live for yourself; you can live without fear

Mitt största misstag var att sluta tänka på mig själv, att inte ta tag i mina egna problem.
Det har jag insett i helgen och när jag kom på det blev jag så lycklig att jag grät.
Jag kan inte leva för någon annan, bara för mig.
Jag ska sluta vara rädd för de snabba humörsvängarna, jag kommer alltid vara bipolär. Alltid ta mediciner mot depression och det bipolära, men jag kommer lära mig hantera det bättre och bättre.
Jag är stark, jag har klarat mig igenom flera depressioner och ändå klarat mig så här långt, varit med om mycket kaos i själen. Så jag vet att jag är stark och självständig.
Livet kommer fungera bra.
Livet är fint och världen är starkt färgad igen.

Mina drömmar

Min högsta önskan är att ta mastersexamen i Historia. Jag önskar livet bara var studier utan känslor som rör om i hjärnan och hjärtat, utan ångesten som ligger i magen och pumpas ut i hela kroppen och gör mig svag och rädd. Att allt bara var en raksträck, att varken kunna skratta eller gråta. Att inte vara bipolär längre. Att inte ta in alla intryck. Att alltid känna att jag gör fel och att allt är mitt fel. Det är kanske min högsta önskan, men den är ouppnålig.

Diskutera

Det är så härligt att träffa folk som man känner att man har ett utbyte med. Som har intressanta åsikter och är ordentligt pålästa och dessutom har humor. Hängde med Karro Müller igår som verkligen är en sån person( hennes blogg: http://sextonbitar.blogg.se/?tmp=21192920).
Vi pratade om dåliga härskartekniker, vårt bisarra samhälle, historia och massa annat!

Givande möten är det bästa!

Nej, nu skriver vi en tråkig åsiktstext igen tycker jag!

Jag kan inte förstå hur någon kan skratta åt Svts "I Anneli". Det är inte roligt, inte ens tragikomiskt. Bara otroligt tragiskt.

Visst, det kanske stör mig just för att det ligger nära mig själv med mina social problem (asperger, och till viss grad påverkar väl min bipolära sjukdom min förmåga att förstå andra människor också). Jag såg en kvart av första avsnittet och hela mitt hjärta började värka. Sedan stängde jag av för det var för hemskt.

Mitt problem med denna serie är att den finns under humoretiketten.

Okej, jag har inte sett alla avsnitt, men jag känner ändå att detta inte är något för mig. Dock verkar det vara en välgjord serie, men som sagt var, för nära mig själv för att jag ska kunna se det.

Så. Då var det sagt.

Lycka

Spinner som en katt och njuter av livet. Allt som känns så meningslöst för bara några veckor sedan och då jag kände att ingenting någonsin skulle bli bra. Men det är det. Bra alltså. Jag bryter inte ihop för mindre motgångar, jag är lugn och harmonisk. Jag behövde antagligen hamna på botten för att ta mig upp igen, inte ligga och flyta i mitten.

Bipolär - Sweet Illness of Mine

Kanske är det för privat för att skrivas någonstans överhuvudtaget men jag känner att jag vill berätta eftersom det är en stor del av mig och jag tycker inte man ska skämmas över psykisk ohälsa; jag har alltså varit inlagd på psyk nu i åtta dagar. Där har man fastställt att jag är bipolär, men börjar ifrågasätta min asperger-diagnos. Stabiliserande medicin och vila läker mig långsamt och nu känner jag att jag lyckats lagt många gamla problem bakom mig och kan fokusera på mig själv och att må bra.
Där har jag druckit kaffe, sovit, gått runt i cirklar, tittat på tv och legat och lyssnat på Lifelover. Peppande värre haha!




Är mycket lugnare och gladare nu alla fall, tack till alla mina vänner som besökte mig, det hjälpt otroligt mycket!

Existensen

Jag är inte död. Bara nästan.

Tid

Jag önskar jag var 14 år igen. Önskar att jag satt på mitt rum, tände rökelse, lyssnade på Joy Division och Dead Can Dance och sydde dockor igen. När jag var 14 visste jag inte vad kärlek var, jag visste fan ingenting om någonting, jag var på väg ut ur en depression och kände inget behov av att umgås med någon, jag var ganska tillfreds. Dessutom var jag söt då, ovanligt välsminkad, det var i nian jag spårade ur och blev lite väl extrem och blev okej sen i ettan. Haha synd att jag inte har några bilder kvar på det, de försvann i en datorkrasch för något år sedan, men det var fina bilder. Posera med stearinljus och sotade ögon, HAHA, underbart.

BERLIN



Berlin i oktober!! VILL DIT NU! Skoja, lite måste man gå i skolan också, det är kul där med. Skillnaden är procenten alkohol i blodet. Ska åka med Victoria und Erlin(ordvits!) åh fint vi ska ha det!!

Jag ber så mycket om ursäkt för min existens, KIND Sir! Avlid, dö och fuck you.

Det känns som om jag inte gör annat än ber om ursäkt för min egen existens. Ibland känns det berättigat och i nästa stund frågar jag mig själv vad fan jag håller på med. En stunden är jag strudlande och tror att jag äger världen, nästa gråter jag och orkar ingenting. Eller så får jag panik. Och ber om ursäkt. Sen blir jag arg. Jag har inget att be om ursäkt för. "Ursäkta och förlåt att jag finns" känns det som jag hela tiden säger. Kanske för att verka mer sympatisk. Kanske för att få sympati. Kanske för att jag inte vet vad jag håller på med bland andra människor. Avlid, dö och fuck you (och så vidare..).

I'm high as a kite then I'm pressed to the ground.

NEJ. Nu kommer det igen; Förlåt. Ingen gillar textinlägg.

Tidigare inlägg
RSS 2.0