Du ser mig som en jämlik; jag beter mig som ett barn

Vad vill jag egentligen?
Vem är jag?
Jag vet fortfarande inte.
Efter alla dessa år av psykologbesök och depressioner och andra djupdykningar i mig själv.
Jag är ingen tonåring, men jag känner mig som en, mer än någonsin.
En överskattad tonåring.
Ibland på rätt spår, ibland väldigt osäker.
Det bipolära, det splittrade, tär på mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0