Nej

Vill börja med att be om ursäkt för ett deppigt inlägg. Men jag tycker allt är jobbigt nu. Jag vill bara duga till, men hur jag än gör kommer det aldrig räcka till känns det som. Jag är svår att tycka om, känns det som alla fall och i mitt huvud ser jag flera bevis för detta. Jag är trött på att livnära mig på uppmärksamhet och komplimanger och det känns som att det aldrig kommer räcka med att jag är nöjd med mig själv för att göra mig lycklig. För jag är nöjd med mig själv. Men det känns som att andra inte är det och då börjar tankarna om hur jag ska förbättra mig och bli perfekt. Perfekt så att folk jag vill vara med tycker om mig men som jag samtidigt är nöjd med själv. Det känns och är omöjligt. Allt jag vill är att vara respekterad och omtyckt.
Jag är livrädd för att depressionen ska komma tillbaka. Livrädd för att inte kunna vara självständig längre och att det till slut leder till att jag blir inlagd igen.
Jag vet att det är många som tycker om mig och det är jag så tacksam för. Önskar jag kunde vara glad och nöjd så de inte lider av mig och mitt humör. Skulle vilja vara glad och campy hela tiden.

Kommentarer
Postat av: Candy

Det låter väldigt krångligt. :/ Klart en vill bli omtyckt av andra, men det är ju synd om du är nöjd med dig själv och ändå känner att det inte räcker för andra och då blir sjukt osäker på ditt värde. Vet du vad den osäkerheten beror på? Kanske nåt som hänt som fått dig att tvivla på att människor värderar dig högt? Eller har självkänslan/självsäkerheten kommit enbart genom andras bekräftelse? På det sättet kan den bli väldigt skör, även om vi utvecklar vår självkänsla vi andra så måste det komma inifrån också.



Tror hur som helst att om du kommer på varför det är så här, då kommer det att lösa sig. Det är ju lättare att lösa ett problem om en vet vad som orsakar det, liksom. Vet dina nära & kära om det här? Jag har upplevt att det kan underlätta om mina nära vet vilka tankar jag har om sånt här, visst, det kan kännas lite nervöst (tänk om de tar illa upp, tänker jag) men egentligen, om de är bra vänner/familj så kommer de förstå eller i alla fall försöka förstå och inte ta det personligt.



Pratar du med någon? Alltså typ psykolog, präst eller liknande? Är ju förstås inte lösningen på allt, men det kan vara skönt att ha någon utomstående att prata med tycker jag i alla fall.

2012-06-14 @ 12:22:59
URL: http://sugarhearted.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0