Garbage – Garbage (1995)

Tonårsångest med klara budskap. Ett album alla som känt sig utnyttjade eller hjärtkrossade kan relatera till. Garbage sätter ord på ilskan över kärlek helt enkelt. Den känslan av att dras till någon som gör en illa. ”You crucified me but I'm back in your bed/Like Jesus Christ coming back from the dead” som Shirley Manson kraxar fram i låten Vow.

 

Ibland blir det lite för övertydligt och lite larvigt, men det känns ändå äkta. Cyniska och sarkastiska texter genomsyrar hela album och når sin peak vid ”Only happy when it rains” med textrader som: ” I'm only happy when it rains/You wanna hear about my new obsession/I'm riding high upon a deep depression”

 

Den låt som sticker ut mest är den mjuka men ändå kraftfulla balladen ”Milk”. Shirley Manson visar i denna låten att hon inte bara kan sjunga bitterljuvt utan även bara ljuvt.

 

Soundet genom skivan är välgjord, ibland dansvänlig, pop. Man märker små shoegaze influenser här och var. Garbage är ett band av sin tid. Hela skivan andas 90-tal.

 

Sista kommentar då. Jag måste vara på ett speciellt humör för detta album, arg eller lycklig i min ensamhet. Men jag tycker mycket om denna skiva. Det gör jag verkligen. Bra popmusik helt enkelt. Bra att lyssna på under arga promenader.


They call us lonely when we're really just alone


Siouxsie and the Banshees – Kaleidoscope(1980) och Juju(1981)

Ville verkligen skriva om båda dessa album så jag gör det i samma veva. Först ut Kaleidoscope.

Det var det första jag hörde med Siouxsie and the Banshees, jag var 14. Pappa hade den på vinyl och den första låten jag hörde var ”Christine”. Strax därefter köpte jag Kaleidoscope på skiva och nu kunde jag lyssna in mig ordentligt. Jag älskade den svävande, drömska känslan som genomsyrar hela albumet. Samtidigt finns det klassiska post-punk-soundet där i bakgrunden. Det känns att det ligger mycket jobb bakom varje låt, något som Siouxsie and the Banshees är bra på. Det är sällan någon låt försvinner i mängden på de album de gett ut.

”Christine” och ”Paradise Place” är låtar som visar mest åt vilket håll bandet senare kommer gå. Kaleidoscope kom ut två månader innan Bauhaus släppte In the Flat Fields. Gothrocken började växa fram ordentligt under denna tiden alltså. Men ett band har sällan bara en etikett, Siouxsie and the Banshees spelar en experimenterande rock som leker med olika ljud och effekter. Det är ett ganska minimalistiskt album skulle jag vilja påstå. De skapade stor musik med små medel.

Juju är ett dramatiskt album, känslosamt. Nästan poppigt, dansvänligt(eller ja, det går att dansa till) men med fina texter. Kaleidoscope är mer konstnärlig, medans Juju är mer känslobaserat skulle jag vilja säga. På detta album har jag svårt att välja favoritspår, hela albumet är underbart, men ”Into the Light” och ”Arabian Knights” har en speciell plats i mitt hjärta. Minns inte när jag köpte denna skivan, men ett bra tag sedan alla fall. Äger sex stycken skivor med Siouxsie and the Banshees och en DVD från en konsert med dem från Albert Hall. Tufft, va?! VA?


High on happiness






Älskar livet just nu. Lättad, glad och fri!




Liz Phair - Whip-Smart (1994)

Jag skrev i mitt tidigare musikrelaterade inlägg att allt annat än Exile in Guyville som Liz Phair gjort är skräp. Inte riktigt sant. Hennes andra album Whip-Smart har sina stunder, även om man direkt när man lyssnar på spår två, ”Supernova”, inser att detta är ett album gjort för att nå en bredare publik. Låten är varken bra eller dåligt, beror helt på humör. Denna låt innehåller ett omotiverat gitarrsolo, vilket är lite kul, men mest fult.

Låtar som ”X-ray Man” och ”Jealousy” känns också gjorda för folk som gillar simpla rim, men ändå ganska välproducerade låtar. Det stör mig, just att det verkligen känns som verk av gamla perfektionistiska studiomusiker. Exile in Guyville har ett mer personlig touch eller är helt enkelt mer Independent och singer-songwriter.

Whip-smart känns ibland lite barnslig, inga grova texter som de på EIG, där Liz var riktigt härligt frispråkig. På Whip-smart känns det som om någon eller något håller henne tillbaka.

 

De få highlightsen som finns på albumet är de lugnare låtarna; ”Chop-sticks” ”Nashville” och ”Dogs of L.A.”

 

Eftersom jag inte tror på idén att betygsätta saker på en skala 1 till 5 så skriver jag en sista åsikt istället.

Whip-smart är inte ett dåligt album, det är bara väldigt platt och tråkigt.

Okej, det är riktigt kasst om man jämför med Exile in Guyville.

 


Memories they soon delete, hmmm


Akrylmålningar jag slängt ihop



Skulle gärna skriva en lite uppsats om all symbolik i bilderna jag tänkt på när jag målat dem, men då skulle jag verka självupptagen.

Throw me at the wall I'm fragile like an eggshell, I'm mad as hell.

Länge sedan jag skrev om skivor. I januari fick jag i födelsedagspresent mina efterlängtade Christian Death-skivor; Catastrophe Ballet och Ashes. Dessutom sångaren Rozz Williams Dream Home Heartache som han gjort med Gitane Demone.

Lite senare köpte jag två skivor med Helium The Dirt of Luck och The Magic City. Jag var redan rätt bekant med albumen innan, men jag finner alltid mer och mer i Mary Timonys texter och musik. På skivorna finns ett rått, post grunge-sound blandat med svävande dream pop och allt knyts ihop fint i en singer/songwriter-säck. Jag kan känna en känsla som liknar den jag får när jag lyssnar på Liz Phair(båda låg på Matador Records som enligt Wikipedia är an independent record label, with a roster of indie rock artists and bands.). Fast Liz texter är mer råa(jag pratar bara om Exile in Guyville-perioden, eftersom allt annat hon gjort är skräp, Exile in Guyville är däremot ett av de bästa album som gjorts enligt mig) medan Heliums är drömmande och handlar mer om de inre känslorna man har.

På tal om Exile in Guyville så var jag nära att gråta när jag stod i en liten affär i Göteborg där de bara sålde LP-skivor. Varför? För där hittade jag just Exile in Guyville på vinyl. Sedan My Bloody Valentines EP Geek. 500 kronor blev det för båda men det var det värt.

Hittade självklart massa skivor också! KÄRLEK! Kan man känna det inför en bit plast med papper och en skiva i? Jag tror det, ryser nu när jag sitter här och skriver om det här!

 

Alla fall, vad jag köpte mer i Göteborg:

 

Bauhaus – Buring from the Inside till min nu ganska stora Bauhaussamling

 

Portisheads självbetitlade album som gjorde min Portisheadsamling komplett!

 

Kent-boxen, bara för ATT.

 

Nick Drake – Pink Moon


Och sist men inte minst Roxy Music – For Your Pleasure.

 

Kommer recensera mer känner jag.

 

Antagligen mer utförligt om Helium. Antagligen mer tjat om Rozz. Antagligen kommer jag nämna Exile in Guyville och antagligen kommer My bloody Valentine dyka upp igen. Inte mycket nytt under solen här inte!

 

 


Skor vi minns


Sitting and picking on myself


I made the face that bugs you.


Diskutera

Det är så härligt att träffa folk som man känner att man har ett utbyte med. Som har intressanta åsikter och är ordentligt pålästa och dessutom har humor. Hängde med Karro Müller igår som verkligen är en sån person( hennes blogg: http://sextonbitar.blogg.se/?tmp=21192920).
Vi pratade om dåliga härskartekniker, vårt bisarra samhälle, historia och massa annat!

Givande möten är det bästa!

Summer feelings, again


There are things I'll do that could really hurt you



"In a big big way
I am really small
I get off my feet
But I'm still distant"

RSS 2.0